Kom i alla fall ut och var verkligen glad över att få se min prinsessa igen, ridsugen däremot, den var som bortblåst.. Pysslade en massa med henne för att dra ut på tiden, pratade med folk i stallet och försökte intala mig att det skulle bli kul, hon kanske är helt fantastiskt fin att rida idag?
Gick in till ridhuset och satt upp, fick ett lyckorus i 1 minut, satt ju äntligen på min älskade häst igen. När det sedan kom till att trimma henne blev allt bara jobbigt. Önskade att jag kunde hoppa av och bara gå ut ur ridhuset, men hur skulle det se ut? Komma in, skritta 5 minuter och sedan gå ut igen? Kände på henne i skritt och trav men hoppade sedan av, det är ju inte roligt längre, vad är det som händer egentligen?
Gick tillbaka till stallet med en klump i magen, tänk om jag är klar med Leja? Vi kanske inte har mer att lära av varandra? Kanske är det dags att ta avsked snart? Massa tankar snurrade runt i huvudet. Jag älskar ju henne, men jag har inte kännt något sug efter att få rida henne på några månader.
Ridsugen i sig är det ju inget fel på, har ridit ut på Dario två gånger och har tyckt att det varit riktigt roligt, red även Mackenzeie för någon vecka sedan och det var nog en av de roligaste sakerna jag gjort i år, varför kan jag inte känna så med Leja längre? Jag vill inte vara klar med henne, men jag vill heller inte känna att jag inte kommer framåt, kanske ska jag sätta upp något mål som vi kan jobba mot. Kanske är det faktiskt dags att leta efter en ny häst. Vem vet, tiden får utvisa hur det blir. Men kan man verkligen växa ifrån sin själsfrände?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar