Leja är, som jag säkert sagt tidigare, inte min egen häst. Hon ägs av Gunilla som köpte henne i mars i år (2012). I våras blev Leja halt och fick vila under en längre tid, under sommaren köpte Gunilla en till häst, Mackenzeie som är ett brunt halvblod på 12 år, en riktigt trevlig herre! Detta gjorde att hon behövde lite extra hjälp med Leja. Jag tar hand om Leja mån,ons,fre,sön och varannan lördag (jobbar heldag varannan). Detta är något som jag är väldigt glad över då Leja har en väldigt speciell plats i mitt hjärta. En mer godhjärtad häst får man nog leta efter. Trots att hon blir rädd och osäker så försöker hon hela tiden hålla reda på var man är så att hon inte ska kunna skada en.
Ska passa på att berätta det jag vet om min pärla.
Hon är ett sto på 12 år (född 2000) hon är ca 177 cm i mkh, efter Levis-Jupiters och hon har Ladykiller i stammen (en riktigt flott hingst). Hon importerades 2010 till Sverige av Sofie Roempke på Visingsö. När hon kom dit så var hon mest körd så de flesta grunderna är satta av de på stall Roempke. Hon stod hos en tjej som hette Kristina i ca 10 månader men hamnade sedan i ett försäljningsstall. Östermalms ridskola hittade henne där sommaren 2011 och köpte henne, då hon inte passade på ridskolan så bra så fick jag rida henne väldigt mycket (jag jobbade vid tillfället på Östermalms ridskola). I februari bestämde sig ridskolan för att sälja henne då hon inte passade in alls, hon fick massa egenheter för sig, resten vet ni. Jag jobbade dagligen med att försöka få henne tryggare i sig själv, det gick sakta men tillslut så kunde jag börja borsta henne i boxen utan att hon stod och skakade i ett hörn.
Då Leja är markskygg var det även många som kunde bli väldigt osäkra när de red henne då hon skyggade ofta. Tillslut så kom hon även på att om hon tramsade sig så slipper hon att jobba, dessa fasoner sitter kvar även idag. Detta gör även att det kommer ta lång tid för oss att kunna komma ut på tävlingsbanorna, kan tänka mig att hon kommer svimma om hon ser ett dressyrstaket!
Det är riktigt tur för denna lilla polle att hon är så charmig, annars skulle man nog inte stå ut med att ta hand om henne. Hon kommer alltid fram till grinden när hon ser att man är på väg till hagen, hon vet precis hur min bil låter så varje gång jag kör förbi så lyfter hon på huvudet och stirrar på bilen, hon vill gå med huvudet i ryggen på mig när hon blir rädd (då är det ju ingen som ser henne!), hon mullrar lite tyst när man kommer i gången och står ständigt med spetsade öron och stirrar på en när man håller på utanför boxen. Mycket kan sägas om henne, men en sak är säker och det är att vi har ett väldigt speciellt band. Vi vet var vi har varandra, Leja litar på mig och jag litar på henne.